Putin har i själva verket samma mål som IS.
Det kallas asymmetrisk krigföring, aggression i gråzonen mellan krig och fred i syfte att uppnå politiska eller territoriella mål genom att sprida skräck och förvirring. I begreppet ryms allt från terrorhandlingar och attacker mot digital infrastruktur till mer eller mindre dolda militärinsatser.
Metoderna blir allt vanligare. Och ingen samhällsmodell är mer sårbar än den öppna, liberala demokratin.
Tisdagens terrorattacker i Bryssel, EU:s nervcentrum, var ännu en bekräftelse på terrorismens räckvidd. Islamiska staten, IS, tog på sig ansvaret. Denna mordiskt antisemitiska kult, underblåst av kaos i arabvärlden, framstår som vår tids asymmetriska motsvarighet till nazisternas Einsatzgruppen under andra världskriget.
Men inte ens den mest välinformerade underrättelsetjänst eller mest välutrustade militär kan i varje ögonblick garantera säkerheten mot självmordsoperationer mitt i brokiga metropoler som Bryssel och Paris.
Just därför kan de repressiva frestelserna bli övermäktiga, vilket är precis vad terroristerna eftersträvar: att demokratin försvagar sig själv inifrån. Ty rädsla är det öppna samhällets farligaste fiende.
Asymmetrisk krigföring kan också vara oblodig och verka långsiktigt via propaganda, desinformation och lögner, ett hot som växer i takt med den massmediala teknikutvecklingen.
Överbelastningsattacken som förra lördagen släckte ned flera svenska nyhetssajter, däribland Sydsvenskan, var en påminnelse om den digitala sårbarheten. Vem som låg bakom är oklart, men den ryskdirigerade cyberattacken mot Estland 2007 dyker ofrånkomligen upp på skärmen.
Särskilt Ryssland, styrt av president Vladimir Putins paranoida gangsterregim, satsar på krypande, asymmetrisk aggression för att återta strategiska positioner som gick förlorade när Sovjetimperiet kollapsade och för att så split och osäkerhet i västvärlden.
Länder i det ryska närområdet är speciellt utsatta.
I sin senaste årsrapport konstaterar Säkerhetspolisen, Säpo, att Ryssland trappar upp sitt spionage mot Sverige: ”Säkerhetspolisen har kunskap om att Ryssland arbetar med kartläggning av både civil och militär infrastruktur.” Så var det också under kalla kriget. Det nya är att Säpo pekar på andra aspekter av det ryska agerandet:
”Säkerhetspolisen ser att Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen … Bristande granskning av etablerade mediekanaler och snabba okritiska delningar i sociala medier medför att förvrängda, felaktiga och förvanskade budskap får snabb spridning … Syftet är att få ut pro-ryska budskap samt spä på oro och skapa splittring i samhället.”
Ett exempel är ett förfalskat brev från försvarsminister Peter Hultqvist (S) om svensk export av artilleripjäser till Ukraina. Brevet kunde spåras till Sankt Petersburg. Ett annat är nedskjutningen av Malaysian Airlines flight MH17 för snart två år sedan och de klumpiga ryska försöken att med fabricerat material lägga skulden på Ukraina.
Men, invänder någon, svensk opinion är så välinformerad och kritisk att propaganda inte biter. Det kan stämma som allmän iakttagelse. Fast en liten, hård kärna är mottaglig för rysk desinformation. Från den kärnan kan lögner sprida sig som ringar på vattnet och påverka etablerade nyhetsförmedlare och politiska beslutsfattare.
I höstas presenterade Föreningen Vetenskap och Folkbildning, VoF, en opinionsundersökning om bland annat konspirationsteorier. En av frågorna gällde Ukrainakrisen, det vill säga den olagliga ryska annekteringen av Krim och den ryskunderstödda separatismen i östra Ukraina, där Ryssland har förnekat militär inblandning trots överväldigande bevisning.
Enligt Moskvas propaganda har konflikten i Ukraina skapats av USA och väst. Sju procent av svenskarna instämmer i detta befängda påstående. Det låter inte mycket, men ligger över fyraprocentsgränsen för riksdagsrepresentation för politiska partier. Föga förvånande är det en dubbelt så hög andel bland Vänsterpartiets sympatisörer som köper den ryska propagandan i fallet Ukraina. Även bland yngre, 16–39 år, är andelen klart högre; den gruppen är mest aktiv i sociala medier.
Till saken hör att Sverige är mitt uppe i en process som berör förhållandet till Ryssland och det spända säkerhetsläget kring Östersjön.
I tisdags överlämnade regeringen sin proposition om Sveriges värdlandsavtal med Nato, Host Nation Support, till riksdagen. Avtalet innebär en fördjupning av det öppna samarbete med den västliga försvarsalliansen som inleddes efter kalla kriget. I krislägen skall Nato kunna placera styrkor på svenskt territorium, men bara efter inbjudan från regeringen. Alliansfriheten består: arrangemanget inkluderar inga säkerhetsgarantier. En solid riksdagsmajoritet står bakom avtalet.
Under rådande omständigheter, med krigstillstånd i Ukraina, rysk upprustning och provocerande ryska övningsmönster, är värdlandsavtalet en logisk följd av den solidaritetsförklaring som riksdagen antog i bred enighet 2009, förstärkt av paragraf 42.7 i EU:s Lissabonfördrag. I händelse av angrepp mot ett annat EU-land eller en nordisk granne kommer Sverige ”inte att förhålla sig passivt”. Sverige bör ”ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd”.
Den gamla neutralitetspolitiken är alltså utmönstrad och ersatt med internationella samarbeten inom alliansfrihetens ram. Den linjen har utvecklats av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. I princip är det inget nytt: Sverige hade ett omfattande men hemligt samarbete med Nato under kalla kriget. Skillnaden är att det numera pågår helt öppet.
Trots detta är värdlandsavtalet föremål för hysterisk kritik. Det påstås att svenskt territorium blir bas för kärnvapen och för anfall på andra länder och att Sverige är på väg att ”smyganslutas” till Nato. Dessa fria fantasier, gödda av rysk propaganda, utportioneras av olika aktionsgrupper och mindre nogräknade opinionsbildare. Försvarsminister Hultqvist är med rätta irriterad: ”När jag ser alla felaktiga påståenden i detta ärende så undrar jag: i vems intresse ligger denna ständiga felinformation?” (DN 10/1)
Svaret stavas Ryssland.
Ett medlemskap i Nato hade gagnat Sveriges säkerhet. Men det finns respektabla argument för att stå utanför, till exempel att ett alliansfritt Sverige har haft fred i drygt 200 år, även om det också kan förklaras med ren tur.
Den nuvarande regeringen säger bestämt nej till ett Nato-medlemskap, men statsminister Stefan Löfven och hans partivän Peter Hultqvist förtjänar en eloge för att de utifrån den ståndpunkten ser till att förankra Sverige i en säkerhetspolitisk gemenskap med andra demokratier.
För närvarande saknas dessutom politiska och opinionsmässiga förutsättningar för en Natoanslutning. Det betyder att det skulle vara en svindlande dumhet av den borgerliga oppositionen, där samtliga fyra partier förordar medlemskap, att nu göra Nato till en stridsfråga.
Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda.
Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis.
Den ihållande ramsa som rabblas av detta galleri är att vi måste ”förstå” Ryssland, inträngt i hörnet av en illasinnad västvärld som hade den dåliga smaken att segra i tjugonde århundradets heta och kalla drabbning mellan demokrati och totalitarism; tankarna går till högerpressens yrande om ”herr Hitlers måttfulla krav på Polen” 1939. Det svenska närmandet till Nato innebär, heter det vidare, att Sveriges självständighet undergrävs. Men det är just denna självständighet som upphör om Ryssland erbjuds vetorätt över svensk säkerhetspolitik.
Vladimir Putin vill så gärna framstå som den främste ledaren i kampen mot terror och IS. Så motiverade han den nu avblåsta ryska luftoffensiven i Syrien, ett ingripande som bakom propagandafasaden syftade till att stärka al-Assad-regimen, huvudansvarig för den syriska tragedin och den pågående flyktingkatastrofen.
Putin har i själva verket samma mål som IS: att försvaga den europeiska demokratins motståndskraft. Det är bara de asymmetriska medlen som skiljer dem åt: lögnen och bombvästen.
No comments:
Post a Comment